fredag 17 augusti 2012

För helvete!


Man hör inte talas om helvetet så ofta nu för tiden. Jag tänker på det när jag läser Aris Fioretos recension av Dante Alighieris Om vältalighet på folkspråket i dagens DN. Dantes Divina Commedia är de kristna helvetesskildringarnas magnum opus. Men var finner man samtida, litterära helvetesskildringar?

En snabb sökning leder mig till en lista med tretton (!) hårdrockslåtar om helvetet. Hur föreställer man sig då helvetet inom samtida metal? Efter en genomläsning av texterna kan man ana några tendenser.



Kristendom, grekisk mytologi och synkretism
De flesta texterna bygger på traditionella kristna narrativ och föreställningar – här finns helveteselden, mörkret, de svarta klipporna och naturligtvis Satan som helvetets härskare och chefstorterare. Men det är också vanligt att den grekiska mytologin fått bidra med inspiration. Exempel på detta finner vi exempelvis i bandet Hades text till låten Hecate (Queen of Hell). Den nordiska mytologins Hel är inte representerat bland dessa tretton texter.

I flera av texterna kan vi se tydliga synkretistiska inslag. Föreställningar från olika religiösa eller mytologiska traditioner blandas, som i exempelvis Slayers låt Hell Awaits där vi finner såväl kristna traditioner, som grekiska föreställningar och referenser till zombies. I Sepulturas Empire of the Damned finner vi också en referens till Nosferatu.

Föreställningar om zombies har sina rötter i karibiska voodoo-traditioner (även om liknande föreställningar kan spåras inom andra kulturkretsar) och Nosferatu förknippas vanligen med mytologiska föreställningar kring vampyrism. Att dessa sådana inslag blandas med mer traditionella kristna helvetesföreställningar kan kanske spåras till skräckfilmsgenrens inflytande på textförfattarna. Detta är exempel på en nyskapande och kreativ tendens inom samtida helvetesskildringar som kunde vara intressant att se närmare på.

Go Hell!
Flera av texterna ger uttryck för en relativt konventionell kristen syn på helvetet som en skrämmande plats, regerad av Satan, där människor lider de mest fruktansvärda kval i evigheters evighet. Men det finns också undantag som ansluter sig till satanistiska föreställningar om helvetet som en plats för blasfemiska utlevelser och njutning – eller hyllningar av det onda, och ondskan i människan. Ett exempel finner vi i ovan nämnda Sepulturas Empire of the Damned:
There is an empire in the boundaries of HellWhere only the dead can reach and only the demons reignPlace of lust, blasphemy and eternal darknessWhere the ritual sacrifices are offered to the master
Här kan troligtvis se en påverkan från den nyreligiösa satanism som kan spåras tillbaka till Aleister Crowley och Anton LaVeys Sataniska Bibel. Helvetet blir snarare en frizon - en tillflyktort undan vad som upplevs som en hycklande kristen moral snarare än ett fruktat straff för dem som inte efterlever en sådan moral. Satan blir snarare en symbol för upproriskhet och befrielse, än en bestraffande gestalt (mer eller mindre i Guds tjänst).

Ambivalens
Det finns också texter, som exempelvis Morbid Angels Damnation eller svenska Entombeds Full of Hell, vilka samtidig ansluter sig till bilden av helvetet och helvetesstraffet som ont, och uttrycker en längtan efter helveteselden och en positiv uppskrivning av det onda. Kanske kan man spåra denna ambivalenta bild tillbaka till John Miltons melankoliske Satan i Paradise Lost (som nyligen kom i ny svensk översättning)? Ett exempel finner vi i Lamb of Gods Walk with me in Hell:
Pray for bloodPray for the cleansingPray for the floodPray for the end of this nightmareThis lie of a life can as quickly as it came dissolve
We seek only reprieveAnd welcome the darknessThe myth of a meaning, so lost and forgotten
Take hold of my handFor you are no longer aloneWalk with me in hell
Mer troligt är kanske att dessa texter är menade som samhällskritiska, och att de syftar till en chockverkan genom att hylla det mörka och skrämmande. Härigenom anknyter man till en mångårig tradition att flirta med satanism och mörka krafter inom så kallad skräckrock. Jag har tidigare berört sådana traditioner här på bloggen

Helveteselden
En sista spaning – den kanske mest förvånande – är att man i dessa tretton texter inte finner några elaborerade skildringar av helvetesstraffen. Dantes komedi är ju full av fantasifulla och sadistiska beskrivningar av de straff syndarna får lida i helvetet. För mer köttiga beskrivningar av helvetets plågor får vi kanske röra oss mot den mörkare Black Metal-scenen?

Har ni några tips på sådana texter, eller på andra samtida helvetesskildringar?

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsveteskap, Göteborgs universitet

10 kommentarer:

  1. Jag har en föreställning om att det som beskrivs som helvetet traditionellt inom den kristna världen för att tala om hur hemskt det är där härstammar mer eller mindre helt från Dantes komedi. Stämmer det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Bra fråga!

      Jag är ingen expert på detta område, men man kan nog anta att kristna föreställningar efter 1300-talet är starkt påverkade av Dante. Men samtidigt fanns det ju bilder av helvetesstraffen även innan Divina Commedia. Man kan anta att dessa dels är påverkade av förkristna traditioner - inte minst från just den grekiska mytologin - och bibliska berättelser.

      VAd gäller Dantes komedi finns teorier om att han var inspirerad av muslimska berättelser om Muhammads himmelsfärd, och det är inte omöjligt antar jag (här spekulerar jag bara, nån annan vet säkert mer om detta än mig) att han också inspirerats av Koranens skildringar av helvetet, som är mer elaborerade än bibelns.

      I modern tid måste man nog ta också andra inspirationskällor i beaktning, som exempelvis den buddhistiska litteraturen som är full av fantasifulla helvetesskildringar, liksom faktiska helveten som 1 världskrigets skyttegravar eller andra världskrigets utrotningsläger.

      Mvh,
      Simon

      Radera
    2. En utmärkt studie av muslimska influenser på Dante, se Asiń Palacios, Miguel, Islam and the Divine comedy, London, 1926. Originalet är skrevet på spanska och är något längre, men den engelska sammanfattningen är fortfarande en klassiker.

      /Göran

      Radera
    3. Oj, där ser man hur mycket man har att lära :) Hade ingen aning om att Dante skulle varit påverkad av islam! (du får stå ut med okunniga som mig på en blogg :P ) Tack för tipsen. Jag ska kolla på det du nämner.

      Radera
    4. Ett litet tillägg: Muslimska skildringar av Muhammeds himmelsfärd innehåller inte så sällan också beskrivningar av hur han tlllåts skåda ner i helvetet, och får bevittna de hemskheter som där drabbar syndare av olika slag. För övrigt är detta ett tema som återkommer även i Islamisk konst. Paralleller, jo tack/Jonas

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. när betnér brukade sända på bandit rock så pratade han ibland om låtarna han spelade. en pratade han om ett metal band (glömt bort namnet) som hävdade att de var satanister var på betnér sa något i stil med detta:

    "jag tycker det är gulligt med band som säger att de är satanister. då helvetet de pratar om och dyrkar (jag tror att han då antyder på sandor lavey's lärdomar) är i stora delar ett påhitt el anti-tes av kristendom och då mest i katolsk lära, så betyder de tror på kristendomen som de är starkt emot"

    det fick mig tänka lite granna att hur metalmusiken behöver hjälten om man ska hylla anti-hjälten. eller liknande

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Tack för en bra kommentar. Ja, det stämmer ju att kristen satanism är en del av kristendom och att man därför kan sägas vara "kristen" om man kallar sig "satanist"

      Jag tror i o f s inte att de flesta metalband flirtar med satanism är praktiserande religiösa, utan snarare att satanism (som så ofta i litteratur, film etc) står för en upprorisk hållning i relation till vad man upplever som unkna moraliska värderingar etc.

      Allt gott,
      Simon

      Radera
    2. jo, jag förstår att man använder satanism/generell ondska i ett lex alice cooper sätt då man vill provocera. eller lex kerry king (slayer) som har sagt att han är ateist men skriver hellre i perspektiv från satan eller ondskan än från gud/jesus/godhetens håll då det är mer intressant.

      de flesta plojar och är rätt uppenbart plojande i sitt skrivande. jag tror också att det flesta metalmusiker som skriver om religösa ämnen är slacker-ateister/agnostiker eller dawkins-ateister under all de svarta kläderna, hårsvallet och sminket.

      de bryr sig om bu eller bä men vet att om man skriver om positivitet så funkar inte det. även om man har kristna metalgrupper som har haft kredibilitet inom scenen då pga att de är musikaliskt skickliga.

      Radera
    3. Dub: Alice Cooper har väl ändå aldrig flirtat med satanism? Prästson, som han är, är han faktiskt "devote Christian" med sina egna ord. Han flirtar knappt ens med ondskan, utan snarare om rädsla inför ondskan. Ondskan "ingår i konstprojektet", som Lars Vilks skulle säga, men Copper står inte på ondskans sida, utan den är det skrämmande okända som gör Alice Cooper till skräckrock.

      Däremot flirtar han väl med döden i låtar som "I love the dead", som inleds med orden: "I love the dead before they're cold. Their blueing flesh for med to hold. Cadaver eyes upon me see - nothing!"

      Alice Cooper är en i mängden av intellektuella hårdrockare som ses ned på pga sin image. Lustigt nog är bilden av honom i den galna komedin "Waine's World" en av de mest rättvisande.

      Och så har han ju varit med på Mupparna - bara en sådan sak!

      Radera